Under flera år har det uppmärksammats på olika sätt att den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar har blivit sämre förutom all problematik kring de neuropsykologiska svårigheterna.
Det är främst sviktande självkänsla, depressivitet och ångestkänslor som beskrivs vara jobbiga för de berörda. Känslan av att vara uttråkad breder ut sig och längtan efter att det ska hända något blir stark. Det är därför lätt att fastna vid datorn, paddan, mobilen eller TV-konsolen. Det börjar gärna som ett tidsfördriv och som något roligt. -”Alla” gör ju det!
Normerna i skolan, på fritiden och nu också i arbetslivet ligger på förväntningar på den individuella prestationen och att klara sig själv, har blivit vägledande.
De egna kraven hos föräldern är att kunna göra något, en aktivitet för att stimulera, lugna och tillfredsställa barnets behov. Verktygen för att ”bara vara” med varandra och värdet av det har kommit i skymundan. Samspelets betydelse i bekräftelsens olika nyanser är grunden för en upplevd trygghet för oss.
I kriser vi hamnar i av olika slag kan alla hamna i en sviktande självkänsla som får en att bli kritisk mot sig själv och leder lätt till självförebråelser. Som barn kan något hända som gör att man blir rädd. För en vuxen kan man ofta inte uppfatta att sitt barn har blivit rädd. Rädslan kan senare bli en låsning som kan ta sig i uttryck av fobier eller tvång. Dessa kan växa sig större och bli svåra att bryta. Ibland kan detta påverka hela familjen.
Det är inte alltid man når fram till sitt barn hur mycket man än försöker och det blir väldigt svårt att se sitt barn må dåligt.
Lång erfarenhet finns på mottagningen med att möta och arbeta med barn och ungdomar.